Cykelsemester 2007 - del 1

I år har jag planerat att cykla runt på Krim. För att undvika att än en gång behöva cykla hem genom Polen har jag bokat flygbiljetter till Constanta, som var det närmaste jag kunde komma Krim utan att behöva mellanlanda (jag villl gärna undvika mellanlandningar eftersom jag inte vill riskera att min cykel kommer bort i bagagehanteringen). På väg till Krim kommer jag också göra en liten avstickare norrut, till Moldavien. Jag kommer denna gången att vara borta i tre veckor och cykla ungefär 250 mil.

Malmö - Tulcea

Det blir en tidig morgon. Flyget går klockan sex, och incheckningen öppnar klockan fyra. Eftersom jag har på känn att det kommer att bli besvärligt att få med cykeln åker jag in till Kastrup redan klockan tjugo över två. Jag kommer till Kastrup i god tid innan incheckningen öppnar och ställer mig bland de första i kön. När det blir min tur så vägrar incheckningspersonalen att checka in cykeln som bagage med motiveringen att jag inte har bokat plats till den. Eftersom jag kollade upp villkoren för cykeltransport redan när jag köpte biljetten så vet jag att man inte behöver boka plats för cyklar, men flickan bakom disken ger sig inte. Jag letar upp Apollos representant på Kastrup, och med gemensamma krafter lyckas vi till sist få cykeln incheckad.

Nu uppstår genast nästa problem, när jag lämnar in min cykel i luckan för stort bagage så får jag veta att den inte får plats i maskinen eftersom den är över en meter hög. Och eftersom allt bagage måste röntgas så kan inte min cykel komma med på planet. Jag tjatar och tjatar, men bagagepersonalen ger sig inte. Efter en halvtimmes fruktlös diskussion dyker helt oväntat en mycket resonabel person upp på andra sidan luckan. Han lovar att på något sätt röngta min cykel så att den kan komma med på planet.

Efter detta har jag bara ett hinder kvar innan jag kan komma iväg: jag måste betala 120 DKK extra för min cykel. Detta ska göras på ett biljettkontor i incheckningshallen. Kontoret är stängt, men ska tydligen öppna klockan fem. Jag väntar till kvart över fem, men personalen på kontoret vägrar envist att öppna (trots att vi är några stycken som står utanför och knackar på dörren).

Klockan börjar nu bli ganska mycket och jag får skynda mig så gott jag kan genom säkerhetskontroll, passkontroll och en stor del av Kastrup innan jag kommer fram till gaten med andan i halsen. Väl framme så vägrar personalen att släppa ombord mig eftersom jag inte har betalat mina 120 DKK. Jag börjar nu bli smått irriterad, och efter en viss diskussion ger de upp och jag kan gå på planet trots att jag inte har betalat.

Efter dessa inledande bekymmer går allting bra, jag får ut min cykel (helt oskadd) på flygplatsen och kan börja cykla norrut, mot Tulcea. Trots att det är väldigt varmt (runt fyrtio grader) och jag inte har sovit alls känner jag mig någorlunda pigg, och de tio milen till Tulcea går ganska lätt att cykla.

Väl framme i Tulcea checkar jag in på hotell Europolis, tar en promenad på stan, äter en stor middag och lägger mig tidigt.


Rumänskt solrosfält.


På väg mot Tulcea.


Centrum i Tulcea.

Tulcea - Tulcea

Under gårdagens promenad i Tulcea såg jag flera reklamskyltar för båtar som tog turister på utflykt in i Donau-deltat, som enligt min guidebok skulle vara en stor sevärdhet med många sällsynta fåglar, bland annat pelikaner. Möjligheten att se en livs levande pelikan gör mig helt förhäxad, och jag beslutar mig för att köra österut in i deltat, istället för att som planerat fortsätta mot nordväst och den Moldaviska gränsen. Dagen blir tyvärr ganska misslyckad, vägarna går alldeles för långt från deltat för att det ska gå att se några fåglar.

Jag stannar till i Murighiol och äter lunch, varefter jag hittar en liten grusväg som går ända ut till Donaus strand. Där hittar jag visserligen en flock fåglar, men inga pelikaner.

Jag kommer tillbaka till Tulcea framåt eftermiddagen och tar för omväxlings skull ett annat hotell denna gången. Det har varit riktigt hett (runt fyrtio grader) hela dagen, så jag känner mig ganska trött trots att jag bara har cyklat tio mil. Efter en stor middag och ett antal flaskor mineralvatten går jag och lägger mig tidigt, redan vid tiotiden.


Centrum av Murighiol.


Resultatet av dagens fågelskådning (troligtvis inte pelikaner).

Tulcea - Galati

Jag går upp tidigt för att komma undan den värsta hettan och kör ut ur Tulcea redan vid halv åtta. Jag känner mig inte särskilt pigg, jag lyckades inte sova särskilt bra i hettan och det blir inte lättare av att vägen västerut är ganska kuperad och dessutom i ganska dåligt skick. Jag orkar inte köra på något annat än lättaste växeln (34/25) och snittar inte mycket mer än 10 km/h.

Efter ett par timmars cykling svänger jag av stora vägen och fortsätter till Cocos-klostret där jag tar en liten vilopaus (det är svalt och skönt bakom de tjocka stenväggarna i klostrets kyrka). Efter Cocos-klostret kör jag tillbaka till stora vägen på en liten grusväg, och efter ytterligare någon timme kommer jag fram till Issacea, där jag stannar och äter en stor portion pasta till lunch.

Det har tagit nästan fem timmar att köra de fem milen till Issacea, inget vidare snitt men jag orkar helt enkelt inte köra fortare. Jag fortsätter mot Galati och kommer fram till Donau vid tretiden. Konstigt nog finns det inga broar, utan man måste åka färja över floden till Galati. Väl över på andra sidan floden letar jag upp ett hotell och tar en promenad på stan. Galati är ingen större turiststad och har väl inga egentliga sevärdheter, men strandpromenden vid Donau visar sig vara riktigt trevlig, med många uteserveringar och ett liveband som spelar på en pråm ute på floden.


Häst och vagn används fortfarande flitigt.


Cocos-klostret.


Inuti Cocos-klostret.


På väg över Donau till Galati.


Centrum av Galati.

Galati - Comrat

Jag går återigen upp tidigt i hopp om att kunna få några "enkla" mil i den (relativa) svalkan tidigt på morgonen. Jag kommer iväg strax efter sju och den första milen fram till den Moldaviska gränsen går riktigt bra, vägen är nyasfalterad och jag har svag medvind.

Gränspassagen går förvånansvärt smidigt. Jag hade förväntat mig en strikt kontroll av både pass och bagage, men hela processen tar inte mer än tio minuter. Gränsvakten pratar dessutom riktigt bra engelska och önskar mig hjärtligt välkommen in i Moldavien.

Väl inne i Moldavien blir den genast betydligt jobbigare att cykla. Vägarna är hopplöst dåliga, och framåt lunchtid blir det dessutom riktigt, riktigt hett. Det är också ganska kuperat, och på grund av de dåliga vägarna går det inte att rulla i nerförsbackarna utan efter att jag slitit mig upp för en backe på lättaste utväxlingen måste jag bromsa hela vägen ner för att inte cykeln ska skaka sönder.

Jag snittar alltså inte mycket mer än 10 km/h, och med fyrtio graders värme dricker jag så mycket att det blir svårt att få tag i vatten. Byarna ligger visserligen ganska tätt, men även om jag fyller min flaska och binder fast en tvåliters-flaska mineralvatten på pakethållaren är det nätt och jämt att det räcker fram till nästa by. Jag dricker runt två liter i timmen, och med 15 kilometer (d v s en och en halv timmes cykling) mellan byarna så är det svårt att få vattnet att räcka.

Det blir en tuff dag och jag kommer inte fram till dagens etappmål, Comrat, förrän vid sjutiden på kvällen. Det är inte helt enkelt att hitta någonstans att sova, men med viss hjälp från lokalbefolkningen så lyckas jag till sist hitta ett hotell. Jag tar en promenad i centrum av Comrat och en äter en pizza, därefter är det läggdags.


Inne i Moldavien.


En kanon skyddar infarten till Giurgiulesti.


Kulturpalatset i Giurgiulesti.


Moldavisk by (med mycket sand).


Höghus i Cahul.


Affisch från nionde-maj-firandet (dagen då andra världskriget tog slut).


Centrum av Comrat (huvudstaden i Gagausien).

Comrat - Chisinau

Ytterligare en varm dag, men lyckligtvis lite svalare än gårdagen. Vägarna blir också bättre ju närmare huvudstagen jag kommer, och det är heller inte riktigt lika kuperat. Det går alltså betydligt lättare att cykla idag, och jag kommer fram till Chisinau utan större ansträngningar. Väl inne i staden försöker jag ta mig in till centrum, något som visar sig vara lättare sagt än gjort. Trafiken är riktigt brutal, och speciellt trådbussförarna verkar se cyklister som levande måltavlor. Efter ett antal näradöden upplevelser ger jag upp försöken att cykla och går den sista biten in till centrum.

Jag hittar till sist ett rum på hotell International, en skön betongkoloss från 70-talet. Jag känner mig riktigt trött efter de senaste dagarnas hetta och dåliga vägar, så efter en promenad på stan och en middag bestående av lamm-grillspett går jag och lägger mig tidigt.


Marknad i Cimislia.


Druvodling strax utanför Chisinau.

Chisinau

Efter några ganska jobbiga dagar på cykeln känner jag att jag behöver en vilodag, och beslutar mig för att stanna i Chisinau. Jag tar en lång promenad i staden, mitt första stopp blir på historiska museet. Det visar sig tyvärr vara stängt, men bredvid ligger ett mindre museum där det är en utställning med vaxdockor. Dockorna föreställer viktiga personer ur den östeuropeiska nutidshistorien som Brezhnev, Gagarin och Hitler.

Jag fortsätter till det enorma (och mycket dekorativa) krigsmonumentet som ligger en bit ifrån centrum och vänder därefter tillbaka till centrum där jag tar en tur inne på den enorma marknaden där alla tänkbara varor bjuds ut till försäljning. Matavdelningen är verkligen sevärd, med bland annat en stor sal där det enbart säljs fårost (Branza). All ost kombinerat med den 40-gradiga hettan gör att en mycket distinkt doft sprider sig i lokalen.

Jag försöker också lista ut vad som är bästa vägen att cykla till Odessa. Det finns två alternativ, varav det kortaste är att köra raka vägen till Odessa. Denna vägen har den stora fördelen att man passerar genom Tiraspol, som är en någorlunda stor stad där det finns flera hotell att sova över på. Denna vägen har också en stor nackdel, den går genom Transnistrien. Tiraspol är huvudstad i utbrytarrepubliken Transnistrien som har ett minst sagt frostigt förhållande till Moldavien. Gränsen ska tydligen vara ganska svårforcerad, och vad som är ännu värre är att Moldaverna inte tycker att Transnistrien är ett eget land och därför inte stämplar passen när man lämnar Moldavien det hållet. Eftersom jag behöver ta mig in i Moldavien igen när jag ska tillbaka till Rumänien är jag väldigt mån om att hålla mitt pass i ordning.

Det andra alternativet är att köra söder om Transnistrien. Den vägen har den stora fördelen att alla krångliga gränspassager undviks, och jag kommer också att få en giltig utresestämpel. Nackdelen med den vägen att södra Moldavien är ganska glest befolkat, där finns inga större städer vilket gör att det kan vara svårt att hitta hotell.

Jag går in i alla turistbyråer och frågar dels om gränspassagen till Transnistrien, dels om det finns några hotell i södra Moldavien. Fyra av fem resebyråer tycker att det är en väldigt dålig ide att försöka ta sig in i Transnistrien, så den rutten verkar vara utesluten. Vad som inte direkt känns bra är att ingen resebyrå kan ge besked om det finns några hotell alls i den delen av landet eller inte.

Jag bestämmer mig för att sova på saken, och letar upp restaurangen med de goda grillspetten där jag äter en alldeles utmärkt middag.


Presidentpalatset i Chisinau.


Teater i Chisinau.


Ostmarknaden i Chisinau.


Marknaden i Chisinau.


Krigsmonumentet i Chisinau.


Brezhnev i vax.


Hitler i vax.

Chisinau - Odessa

Jag har, efter att ha funderat lite, bestämt mig för att undvika Transnistrien och alltså köra genom "ödemarken" i södra Moldavien. För att maximera mina chanser att hitta ett hotell går jag upp tidigt och kommer iväg redan innan åtta på morgonen.

Den enda någorlunda stora staden som jag kommer att passera på väg till Odessa är Causeni. Det finns en liten möjlighet att där finns något hotell, men om så inte är fallet så tänker jag fortsätta ända fram till Odessa. Dit är det runt 25 mil, så om jag behöver ta mig dit kan det bli svårt att hinna fram innan skymningen. Visserligen tog jag med ett par diodlampor, men på grund av alla hål är inte vägarna riktigt lämpliga att köra på i mörker.

Jag håller en någorlunda bra fart den första biten ut ur Chisinau. I närheten av huvudstaden är vägarna riktigt bra, dessutom har den värsta hettan avtagit vilket gör cyklingen betydligt mycket behagligare än under de första dagarna av resan. Efter någon timme stannar jag till och tittar på kartan, och genast kommer en melonförsäljare (att sälja meloner vid vägkanten är en vanlig sysselsättning, det finns små fruktstånd överallt vid de lite större vägarna) fram och vill hjälpa mig.

Min knaggliga ryska avslöjar direkt att jag är turist, efter att han fått veta att jag kommit ända från Sverige bjuder han mig på en extra frukost bestående av vatten- och honungsmelon. När jag har tryckt i mig så mycket melon att jag knappt orkar resa mig får jag ett par extra meloner med mig som färdkost. Efter denna paus fortsätter jag söderut med packväskorna fyllda med meloner.

Vid lunchtid stannar jag och äter upp melonerna jag fått, och ett par timmar senare kommer jag till Causeni där jag stannar och äter en andra lunch. Jag hittar inget hotell där men däremot några skyltar som gör reklam för ett hotell i Purcari, en liten by som ligger drygt fyrtio kilometer längre fram.

Jag fortsätter mot Purcari och hittar fram till hotellet vid femtiden. Hotellet är helt nybyggt och ser mycket inbjudande ut. Jag letar upp receptionen och frågar om det finns några lediga rum, men tyvärr har en hel busslast litauer anlänt strax innan mig och det finns inget rum kvar åt mig.

Jag frågar om det finns fler hotell i närheten, men tydligen finns det ingenting förrän i Odessa (dit det återstår tio mil). Hotellpersonalen bjuder mig på en kopp kaffe som tröst, och när vi sitter och fikar kommer en av delägarna till vingården som ligger i anslutning till hotellet fram och erbjuder sig att skjutsa mig till Ukrainska gränsen. Detta skulle spara mig fem mils cykling och alltså ge mig en rimlig chans att komma fram till Odessa innan mörkret. Jag tar tacksamt emot erbjudandet och lastar in min cykel i hans nya Passat. Vi kör i vansinnesfart mot gränskontrollen i Palansk, där jag hoppar ur och tar mig in i Ukraina.

Jag har bara fem mil kvar till Odessa, men jag har varit igång hela dagen och orkar inte köra särskilt fort den sista biten. Jag kommer in i centrum strax efter åtta, precis i skymningen. Jag är vid det här laget både hungrig och trött och har dessutom inga Ukrainska pengar alls, så jag stannar till vid en bankomat för att fylla på min plånbok. Glatt förväntansfull stoppar jag in mitt Visa-kort i bankomaten, men jag blir bittert besviken när kortet inte accepteras. Jag letar upp en annan bankomat, men det går inte bättre där. Situationen börjar nu kännas lite lätt obehaglig, utan ukrainska pengar kommer jag inte långt.

Jag har en chans kvar, för att försäkra mig mot korthaverier tog jag med mig mitt Mastercard, och med darrande händer stoppar jag in det i bankomaten. Lyckligtvis accepteras det kortet, och det är med en stor suck av lättnad som jag får se en stor sedelbunt matas ut ur bankomaten.

Av en ren slump har jag hamnat precis bredvid hotell "Svarta Havet", där jag letar upp ett rum. Jag är helt slut efter en lång dag, och kastar snabbt i mig en portion pasta innan jag går och lägger mig.


På väg ut ur Chisinau.


Centrum av Causeni.