Skånes DM i tempo 23:e augusti 2006

Som tränare för klubbens vuxna cyklister har jag under säsongen lagt ganska stor vikt vid tempoträning. Det har lett till ovanligt bra tempo-resultat för klubben hittills i år. Ett stort mål har hela tiden varit tempo-DM. På grund av detta tog jag till den drastiska metoden att tvångsanmäla vissa cyklister som ej anmält sig frivilligt. Vi var därför ett stort gäng som träffades på klubblokalen för att i fyra bilars karavan köra till tävlingen.

Strax som vi satt oss in i bilarna började det störtregna och det ska villigt erkännas att moralen sjönk med tanke på bli genomblöt under tävlingen. Eftersom vi närmade oss tävlingsplatsen sprack himlen upp mer och mer och det kändes ganska bra när vi steg ur bilarna.

En febril aktivitet satte igång med alla som skulle pumpa hjul och ställa in styren och sadlar. Själv fick jag ett mindre damp-anfall när jag märkte att mitt lånade skivhjul inte passade med min lånade kassett (polskt ska det ju vara). Nåväl, snart var de som skulle tävla tidigt iväg på sina lopp och vi andra på vår uppvärmning.

Först i mål var Oscar Jönsson, i p-nyb, som belade en fjärdeplats. Storebror Pontus i P15-16 var nästa från klubben att gå i mål. Han körde ett mycket bra lopp utifrån sin förmåga och tog femteplatsen. Tiden, lite drygt 16 minuter, var nog hans bästa någonsin på en mil.

Inför starten för damelit-klassens och herr-juniorernas 20 km spekulerade vi kring vem av Marianne Larsson och Sead Mujacevic som skulle vara först i mål. Marianne hade ett försprång på fem minuter i startlistan, men det var med liten marginal Sead, för dagen iklädd vår nya tempodräkt och Anders tempohjälm som kom först av de två. Båda hade dock ledningen i sina respektive klasser. Marianne, som dagen till ära skaffat tempobåge och lånat hjul av Anders, blev till sist nerpetad till tredjeplatsen. Ändå mycket bra kört av Marianne som är flera klasser bättre än någonsin. Med en Ringen-vinter i benen kommer hon att hålla till i topp-tio av svensk damelit under nästa år!

Sead däremot höll alla bakom sig och tog en fin seger. Det skulle visa sig att Sead var den som hade dagens högsta medelhastighet, nästan en km/h högre än elitklassen. Härligt att se att det inte bara är materialet som segrar på tempo, när Sead, med sin linjecykel, kan spöa folk med dyra tempocyklar. Den killen är STARK!

Till sist var turen kommen till herrklasserna som skulle köra 30 km. Vi diskuterade en del om huruvida man skulle våga gå på fel sida genom banans enda vänstersväng. "Jomen gör det" sa jag till Peter Magnusson "flaggvakterna stoppar ju trafiken". Vad jag inte tänkte på var att det, förutom trafik, också kunde komma tävlade på hemväg...

Tursamt nog gick det bra för alla - med svängen i alla fall. Själv fick jag lida pinsamheten av att 100 meter efter start, stanna, hoppa av cykeln och rätta till mitt bakhjul som jag dragit snett. Det kändes inget vidare och tankarna på skivhjulet som jag inte kunnat använda gjorde sig påminda igen. När jag väl kom iväg började jag bli lite rädd för att den som startade bakom skulle se det korta avståndet till mig och satsa på att köra ifatt. Basala känslor som rädsla och ilska brukar dock vara bra motivation på tempolopp och jag fick upp en väldig fart.

På utvägen mötte jag först Dick Fogelström som mosade på i energisk stil. Det såg ut att gå fort och Dick hade också kört ifatt framförvarande cyklist med tre minuter. Något senare kom Peter M rullande i Bowlingklot-stil. Han verkade dra full nytta av sin "elva" och hade också bra fart på.

När jag närmade mig vändpunkten började jag se den som startat framför mig och jag gav mig fasen på att komma ifatt honom innan vändningen. Några hundra meter därifrån mötte jag Thomas, som redan kört ifatt "sin" gubbe. Dock tyckte jag att jag inte tappat mycket mer tid än de ca 30 sek som jag tappade på att rätta till hjulet.

In mot vändpunkten hade jag fortfarande ca 10 meter upp till min gubben och jag tänkte att jag skulle köra om honom i själva vändpunkten. Det verkar coolt och det har jag aldrig gjort förr. Tyvärr satsade jag lite för vilt och blev tvungen att gå på sladd för att reda ut det, men förbi kom jag!

Jag kunde nu se att ingen av de bakomvarande i H30 var oroväckande nära. Bäst såg Jerker Kristiansson ut. Han satt mycket avslappnat och drack men var ändå på väg att köra ifatt framförvarande. För ett ögonblick kom jag in i tränar-rollen och tyckte nästan att Jerker verkade lite väl avslappnad. Lite mer kunde han nog tagit i...

Hemvägen gick väldigt snabbt. Nu fick man igen för slitet i uppför och motvind på utvägen och tolvan fick veta att den levde. Snart började jag möta elitklassen och både Jonas Hylén och Anders Dellien såg ut att köra mycket bra, men det såg mycket jämnt ut bland flera åkare. Morgan Levin som nyss börjat på sitt första jobb som gympalärare verkade inte ha sin bästa dag och det såg verkligen ut som att han gjorde våld på sig själv för att ändå hålla en skaplig fart.

Själv kände jag mig riktigt bra och började nära förhoppningar om att vinna. (Vilket också skulle innebära seger i det prestigiösa brödramötet, som jag bara brukar gå segrande ur var femte år ungefär.) Hoppet ökade ytterligare när jag kom ifatt kilen som startat tre minuter framför, men i mål fick jag beskedet att trots allt var tvåa, en minut efter Thomas.

De övriga konkurrenterna kom in på tider som var många minuter sämre och vi väntade bara på Jerker för att få reda på ordningen på prispallen. Snart kom han farande mot mål, fortfarande i utmärkt stil. Han räckte dock inte riktigt till mot Thomas. Jerker kom in 15 sekunder för sent, men petade ner mig till tredjeplatsen. Johan Blad kom också in som åtta.

Medan vi stod och väntade på eliten fick jag höra om den sjuka sekundstriden i herrar 40. Det visade sig att Peter kommit på delad andraplats en sekund från guldet. Återigen ett kanonlopp av Peter även han på linjecykel, till skillnad från de andra två på pallen som körde tempocyklar med skivhjul. Dick gjorde också ett mycket bra lopp och blev fyra, mindre än minuten efter. Trots våra respektive pallplatser stod Peter och jag och retade oss lite på motståndarnas materialfördelar (både Jerker och Thomas har tempocyklar) beslöt vi oss för att bilda klubben "stackare som inte har skivhjul".

Snart glömde vi dock detta för att koncentrera oss på elitklassen. Jonas och Anders kom som vanligt in på mycket bra och jämna tider och låg etta och trea imål. Tyvärr blev de dock nerpetade av cyklister från "teamet" och fick till sist nöja sig med tredje (Jonas) och femteplats. Morgan Levin slet sig in på en åttondeplats, inte alls i samma form som vid förra veckans KM. Jonas verkade nöjd, men Anders var så besviken att han inte gick att prata med.

I slutresultatet var Jonas 28 sekunder från segern - ett mycket bra resultat från Jonas i sin första hela säsong. Det kan nästan kännas lite orättvist att han inte fick vinna. Jag tror knappast att "teamet" laddat upp med att jobba i plåtverkstan i nio timmar...

Nåja, nu börja Jonas nog förstå hur fort han kan köra och nästa år tar han säkert ännu ett steg och närmar sig att vara en tempoåkare av nationell klass.

I skymmningen var det till sist dags för prisutdelning och den underströk den fina säsong som klubben är inne i: Nio medaljer, varav tre guld och seger i kampen om bästa DM-klubb!

Nedan följer lite prispallsbilder. Det är svårt att hinna med att ta cykelbilder när alla Ringarna kör så fort...

Marianne ser nöjd ut med tredjeplatsen, men nästa år...

Sead är bäst.

Lika trångt på pallen som i resultatlistan i H40.

Jonas ser nöjd ut med tredjeplatsen, men nästa år...

Ringarna på H30-pallen poserar värre än Zoolander...

...ahh, nu ser det bättre ut. Guld i lag.