SM på Sollerön

Årets SM gick på Sollerön, och vi var fyra glada Ringare som åkte dit: Sead Mujacevic, Katarina Knutsson, Kasper Ibsen och jag själv. För herrarna hade Solleröloppet blivit förklätt till svenskt mästerskap, damer och juniorer körde istället ett varv som gick från Sollerön upp till Gesundaberget, in till Mora och sedan tillbaka till Sollerön. På förhand hade vi ganska stora förhoppningen om att Sead Mujacevic skulle vara med och kämpa om (minst) en topplacering. Katarina och Kasper körde sitt första SM och var med för att lära i första hand. Jag själv följde med som ledare, men jag tänkte också köra Solleröloppet i seniorklassen.

Tisdag, Herrjuniorernas tempo

Tävlingarna inleddes med herrjuniorernas tempo, de skulle köra 30 kilometer på en ganska lättåkt bana. Jag hade förhoppningar om en topp-10 placering för Sead, kanske också en medalj om allting verkligen stämde fullt ut. Jag märkte redan på förmiddagen att Sead var koncenterad, och innan start var han verkligen laddad för att göra ett bra lopp. Sead startade ganska sent vilket innebar att när han kom till vändpunkten var speakern var fullt upptagen med att rabbla måltider så jag fick ingen information alls under själva tävlingen. När Sead väl närmade sig mållinjen såg man att det gick riktigt fort, och i mål var han fyra. Av de som startade efter Sead var det två cyklister som körde fortare, och det slutade alltså med en sjätteplats till Sead och CK Ringen. Ett kanonlopp av Sead som verkligen visade att han är en riktigt stor talang.

Onsdag, Herrseniorernas tempo

På onsdag kväll var det dags för Kasper Ibsen att köra fem mil tempo. Med tanke på att tävlingen var hans första tempo för säsongen och första fem-milaren någonsin så hade vi inte några större förhoppningar på en framskjuten placering. Kasper gör ett fullt godkänt lopp, och kommer i mål på en 60:e plats.

Torsdag, Herrjuniorernas linje

Herrjuniorerna skulle köra fyra varv på linjebanan, totalt 128 km. Det var ett ganska stort startfält, 60 cyklister, därav fem stycken från Team MA Borås (varav både ett och tvåan på tempot) som var favoriter till att ta hem segern. Redan första gången i uppför Gesundaberget går två stycken Borås-cyklister loss. Av någon konstig anledning beslutar sig genast resten av cyklisterna för att skänka bort guld- och silvermedaljerna till de två cyklisterna och slutar därför genast trampa. Redan efter ett varv leder de två utbrytarna med tre minuter, och sedan ökar de hela tiden avståndet till klungan som kör i promenadtempo. På sista varvet attackerar en Hymer-cyklist och får en lucka till klungan som tydligen inte tycker att en bronsmedalj är värd att bli svettig för. I mål leder de två Borås-cyklisterna med åtta minuter för den ensamma Hymer-cyklisten som i sin tur har en minut ner till klungan. Det blir spurt om fjärdeplatsen, lite oväntat kommer Sead i mål först i mitten av klungan, på en tjugondeplats. Efter tävlingen så berättar Sead att hans växelvajer gick av en mil innan mål, och han har alltså varit tvungen att köra på tyngsta växeln sista biten. Inte så lätt att dra igång spurten i uppförsbacken efter sista kurvan på tyngsta växeln.

Sammanfattningsvis en godkänd insats av Sead som inte kunde göra särskilt mycket som ensam cyklist (och som dessutom hade nackdelen att inte kunna växla sista biten), men tävlingen som helhet var tyvärr ganska sorglig att se från åskådarplats. Lite mer kämpaglöd hade inte skadat.

Torsdag, Damernas linje

Damerna skulle köra tre varv på linjebanan, totalt 96 kilometer. Innan tävlingen så trodde vi att det skulle bli förhållandevis lugn körning första gången uppför Gesundaberget, men Susanne Ljungskog hade andra planer och körde hårt direkt. Detta fick till resultat att klungan splittrades i smågrupper ganska omgående, Susanne fick med sig Karin Aune och ytterligare en cyklist, därefter kom en grupp med tiotalet cyklister bestående av övriga proffs och de allra bästa amatörcyklisterna. Därefter kom ytterligare en grupp där vi hade Katarina med, efter det kom övriga cyklister, ensamma eller i smågrupper. PÅ det andra varvet var positionerna oförändrade, först kom gruppen med Susanne Ljungskog, därefter en grupp med ett tiotal cyklister, därefter gruppen med Katarina. Jag stod mitt i den brantaste delen av Gesundaberget och tyckte att allt såg bra ut, Katarina tryckte på bra uppför och hade inga som helst problem att sitta med i sin grupp. Tyvärr så slutade tävlingen strax därefter för Katarinas del, hon blev indragen i en vurpa på väg in mot Mora och fick bryta tävlingen. Tråkig avslutning på dagen, lyckligtvis var inga ben brutna och Katarina var trots oturen på ganska gott humör.

Solleröloppet

På midsommarafton skulle jag själv köra Solleröloppet, denna gången på samma bana som Elitklassen fast utan det "extra" varvet i Skeer, d v s Sollerön - Gesundaberget - Skeer - Stackmora - Gesundaberget igen, totalt fem stigningar. Min strategi för att komma först över målllinjen var att komma loss med en mindre grupp i Skeer, därefter hålla ihop det hela till Gesundaberget där jag skulle attackera igen och köra solo de sista kilometrarna. Vi startar 07.30 i lite kallt och mulet väder, och rullar mot Gesundaberget i en väl samlad klunga. Uppför Gesundaberget går det lagom fort den första biten, men halvvägs upp stannar det av helt. Jag går fram för att hålla uppe farten och göra det jobbigt för de andra, men den enda effekt detta får är att 95 man släpper direkt och jag får köra själv med tre-fyra man på hjul sista biten upp över backkrönet. Det känns meningslöst att ligga och dra i det läget, jag slutar trampa och låter klungan komma ifatt. Vi fortsätter in mot Mora, där tre man attackerar och får en lucka. Eftersom det fortfarande är 10 mil kvar att köra så låter jag den utbrytningen gå iväg.

På väg in mot Skeer sätter jag mig på tionde hjul, men avancerar upp stegvis och tar själv täten den sista biten. Jag känner mig hela tiden riktigt stark och kan köra på en behaglig ansträngningsnivå samtidigt som jag märker att de andra cyklisterna får slita, en ganska märklig känsla. Uppe på toppen vänder jag mig om och ser att jag har två man kvar på hjul. När vi kommer ut på slätan så försöker jag få igång samarbetet i vår lilla grupp men jag får själv sköta det mesta dragjobbet. Uppför den andra delen av Skeer-backen tycker jag att jag håller en behärskad fart, men när vi närmar oss toppen har de två andra cyklisterna släppt och jag får vänta in dem igen (jag vill gärna ha sällskap de fem milen tillbaka in mot Mora). Efter Skeer kör vi ifatt utbrytningen som gick iväg i Mora, och vi är nu sex man i täten. Vi samarbetar bra hela vägen in mot Mora och det känns som om vi har en bra lucka ner till huvudklungan (ingen ledarbil i sikte när jag vänder mig om). Efter Mora är jag så säker på att vi ska hålla undan ända till målet att jag börjar köra lite taktiskt och ta lite kortare förningar. Detta straffar sig dock, vi blir infångade igen precis i roten till Gesundabacken. Sista biten in mot Gesunda försöker jag gå med i en sista utbrytning, men ingen tillåts köra iväg. I spurten har jag inget att sätta emot de (förhållandevis) fräscha cyklisterna som har suttit inpackade i klungan hela dagen. Jerker Strömqvist vinner spurten överlägset, och jag får nöja mig med en 14:e plats.

Efter loppet känner jag mig inte riktigt nöjd med dagens resultat, en 14:e plats känns som dålig utdelning med tanke på att jag kände mig stark hela dagen men jag gjorde misstaget att dra ner på dragjobbet för tidigt. Nästa år blir det till att jobba hårdare i utbrytningen.

Anders Dellien, sportchef.

Sead Mujacevic på startrampen.

Kasper Ibsen startar tempot.

Sead Mujacevic innan starten på linjet.