Direkt efter mitt SM tempolopp i Kopparberg kom veteranförbundskaptenen Leif Nyström och frågade om jag ville köra NM i norska Askim, med banor som skulle passa mig, utslagsgivande , med krävande backar, t.o.m. serpentinkurvor. Jag tänkte att Askim väl låg lite norr om Göteborg och tackade ja. Lite längre visade det sig vara och arrangemangen på plats var inte lysande. Campingen var en plätt bakom bensinmacken vid E18, och varför stugorna var billiga kunde jag förstå och jag tyckte synd om Vinco-Jan Karlsson med fru. Istället valde jag att övernatta i bilen utanför skolan där NM organisationen var, ganska lugnt. På fredagskvällen skulle man hämta ut sina landslagskläder, ett antal tröjor och tempodressar i osorterade färger, material och storlekar. Efter viss tvekan och letande - skulle jag ta en lite tjockare men formstabil tröja i bomull-polyester eller en tunnare sladdrig ? Med tanke på värmen tog jag den tunnare, tempodressen satt hyfsat trots frånvaro av resår och ´glidskydd´ i benen. Mörkläggningen av bilen var dock det svåraste, hade inte riktigt insett att det var så mycket glasrutor i den. Trots att jag hade tagit med filtar, tidningar och tejp var det lite lagom jobbigt. Madrasserna härligt stumma och hårda och på kvällen var det sen lite för varmt i bilen, vid halv fem tiden på morgonen blev det för kallt och sen för varmt igen...
Som tur var skulle jag inte starta förrän 13.36, god tid för frukost i det gröna. Solen gassade och första uppgiften blev att hitta en plats i skuggan för att värma upp, den andra blev att inte bry mig om att tempobyxbenen mycket riktigt åkte upp så långt att det mest liknade korta badbyxor. Jag hamnade bredvid en norrman som värmde upp, med topputrustning, helsvart tjusig Cervelo och senaste och djupaste Zipp framhjulet, och glansiga imponerande ben. Lite psykande men jag bestämde mig för att inte bry mig, han var säkert H30. (Lite annan stil än en ´stirrig´ yngre svensk som ca 25 min innan start kom springande i vanliga kläder och frågade var starten och nummerlapparna fanns, han var helt skärrad, undrar om han hann samla ihop sig till start.)
Jag var rätt sugen på medalj på tempot, det skulle också göra att kraven på framgång i linjeloppet skulle bli mindre, och utan tyngande krav eller förväntningar brukar det gå bättre. 2 åkare från Finland skulle kunna bli svåra sa någon men en av dom såg jag innan start och det var lugnt, han hade inget skivhjul, inget tempostyre, ingen tempohjälm... Efter 3 km hade jag kört ifatt honom, han försökte ta hjul men misslyckades. Jag gick nog ut lite hårt i motvinden och i stigningarna mot vändpunkten gick det lite segt, växlarna fungerade inte heller optimalt. Men det gick hyfsat, strax innan vändpunkten mötte jag guldfavoriten Thomas Åberg, läget var under kontroll och ingen efter som hotade mig. Några utmed banan applåderade och jag insåg att det nog skulle kunna bli en medalj, och försökte öka lite till. Trots medvind och lite utför sista kilometrarna kunde jag inte köra på 52-12 men kadensen var det inget större fel på. Jag fick tiden 40.11 och blev tvåa i H40, bara 3 åkare före mig totalt. (Det enda jag retade mig lite på var att jag inte lyckades gå under 40 blankt. ) Den imponerande norrmannen från värmningen svarade inte riktigt upp mot sin utrustning och yttre, jag slog honom med 5 minuter. Funderade på att leta upp honom för att fråga om han ville sälja sin tempocykel.
Resultat finns här
På kvällen hade arrangörerna gjort det riktigt bra, mycket grillad kyckling och korv, kolhydrater hade de dock glömt men Thomas Åberg bjöd på fullkornspasta. Dricka i obegränsad mängd verkade de också ha, inkl. starköl, vilken jag dock inte vågade mig på med tanke på söndagens linjelopp. Bra prisutdelning sen, bra speaker och medaljerna bars fram på kuddar av arrangörsklubbens yngre förmågor. Nationalsång och flagghissning under blå himmel, lyckat.
Efteråt blev jag erbjuden sovplats i en hyrd villa, som tur var för på fritidsgården vid skolan skulle det bli stor fest. På söndagen inför linjeloppet gällde det att äta rätt - vid rätt tid och i rätt mängd, särskilt viktigt för en så krävande bana, även om 130 km i sig inte är så märkvärdigt. Starten sköts sen upp och lite planering gick om intet. Jag hade med 3 flaskor, en i ryggfickan vilket ledde till att den gamla tunna tröjan tänjdes ut rejält, det kändes som om flaskan dinglade halvvägs ner till knävecket. Eftersom en veteranlandslagsledning inte verkar existera i praktiken fick vi åkare själva diskutera taktiken men med tanke på den tuffa banan och det lilla startfältet i H45-49 var taktiken enkel, låta banan göra jobbet och inte släppa iväg åkare utan landslagsåkare med.(Tommy Fälth, Thomas Åberg, Conny Johansson och jag själv)
Första varvet av fem var vi samlade, ute på andra varvet gick två man (klubbåkare från Dk+No) följda av en tredje (landslag Finland), och det blev lite avvaktande åkning sen, med följden att de försvann ur sikt. Jag började känna mig lite illa till mods, ingen ville köra riktigt, istället stötte folk till höger och vänster. Efter ca 45 km stötte jag själv, jag såg utbrytarna långt framför mig, ca 1 minut, på det öppna och slätare partiet. Jag ångrade mig nästan direkt, jag fick ingen med mig, det var tidigt i loppet och jag hade rak motvind... Som tur var kom det en norsk landslagsåkare bakom mig, jag väntade och tillsammans körde vi upp utbrytarna som hade decimerats till 2 efter punktering. Vi fyra körde på bra, jag själv drog kanske lite för mycket i det läget, både hårdare och längre än de andra, men klungan försvann bakom oss. Med 2 varv kvar punkterade den norske klubbåkaren, vi var bara 3 kvar så medaljerna var klara (om vi orkade hålla undan 2 varv, 56 km).
Dessförinnan tappade jag en flaska full med sportdricka vid ett farthinder (...) och fick en mental knäck, hur skulle jag klara detta utan dricka eller langning ? (landslagsledningen organiserar ingen langning heller) Vid nästa varvning fick jag en flaska vatten av någon som förbarmade sig över mig men jag började känna att jag behövde energitillskott, hade ätit upp mina 3 energistänger och vatten istället för energidricka gjorde inte saken bättre. Vid utgången till sista varvet fick jag utspädd (?) energidricka och humöret steg lite igen. Men jag började få lätta krampkänningar i vaderna och började dessutom bli hungrig...Eftersom jag visste vad det betyder - big problems om man har 28 km med backar och motvind kvar - var jag tvungen att dra ner på och hoppa över mina förningar för att inte riskera att bli avhängd och för att spara något till finishen. (väl medveten om att den taktiken - om den skulle slå in - inte skulle uppskattas av de andra två)
Jag kände att jag trots kramp och hunger precis hade läget under kontroll och målbacken såg jag fram emot, en brant backe där jag körde på 42-19 uppför, den skulle nog passa mig bäst. Norrmannen stötte en gång ca 10 km före mål i en stigning med motvind men dansken och jag hängde på. Uppför målbacken stötte han igen, dansken (Danmarkmästare 2005) släppte direkt, jag gick förbi och tog hjul och stötte sen med alla krafter jag hade i den brantaste delen av backen. Jag flög förbi och fick sen lite hjälp av solen som stod lågt, på slätan före målstrecket kunde jag se norrmannens skugga bredvid mig på vägen komma lite närmare, slapp således bli överraskad av en kontraattack, och kunde peta in några extra växlar och öka ytterligare de sista metrarna. Allt som allt en stor framgång eftersom jag kunde svara upp mot ett visst favoritskap (!) väl somliga hade gett mig.
Resultat finns här
Christian Lentz