Veteran-SM i Kopparberg
Av Fredrik BengtssonFör första gången på väldigt många år har vi, den här säsongen, ett helt gäng cyklister som hade planer på att köra VSM. Efter att arrangörerna varit ganska struliga och ändrat körschemat flera gånger, blev det på grund av jobb/familjeåtaganden en lite mindre skara än beräknat som till sist gav sig i väg.
Onsdag 12 juli, tempo
Christian Lentz åkte med familjen redan på tisdagen eftersom han, trots tvekan vid tiden för anmälan, bestämt sig för att köra tempoloppet. Under veckorna innan var Christian, trots att han tempo-modifierat sin cykel (med eltejp och modell-lera bla.) och tränat flitigt, inte helt nöjd med sin form. På tävlingsdagen klaffade det mesta som tur var för Christian och han kunde köra in på en silverplats. Christian har ju tidigare tagit guld på linje, men aldrig riktigt fått till det på tempo, så nu var han mycket nöjd. Vann gjorde fd H40 världsmästaren Thomas Åberg, som precis kommit tillbaka från två års dopingavstängning.
Fredag 14 juli, partempo
Jag, Jerker och Dick klämde in fem cyklar, sexton hjul och en massa väskor i Dicks cheva och gav oss iväg på torsdag kväll, för att hinna fram till partempoloppen på fredag eftermiddag. Packningen gick verkligen i gammal god polsk stil - varje utrymme var uttnyttjat. Jerker satt i baksätet tillsammans med en hockeytrunk, en ryggsäck, sju hjul och ett paraply. Efter övernattning i Motala var vi framme i Kopparberg vid middagstid. Efter att vi kört banan med bil ett par gånger och dessutom checkat in på vandrarhemmet i Ludvika fyra mil bort, hittade vi Christian vid målområdet och det var dags att börja värma upp. Jag och Jerker körde ut och värmde upp i backarna bort mot Kloten. Christian värmde upp på trainer medan Dick meckade febrilt med Anders Delliens tempocykel som han lånat. Först en kvart innan start körde Dick och Christian tillsammans för första gången.Banan var 25 km och kördes två gånger. Jerker och Jag startade 34 minuter efter Dick och Lentz vilket innebar att de under sitt andra varv låg cirka två minuter bakom oss på vägen.
Tyvärr fick vi inte till det något vidare. Efter loppet kunde Dick knappt gå på flera timmar medan jag och Jerker for runt som ett par tioåringar - vi hade helt enkelt tagit i för lite. Att Dick och Christian tagit i var det alltså inget tvivel om. Var gång vi möttes på banan såg det ut att gå rejält fort för dem och de hade också kört ifatt paret framför. Vad de saknade i samträning hade Dick och Christian tagit igen med jävlaranamma och genom att de nog tävlade lite "mot" varandra under loppets gång. I mål fick de tredje bästa tiden och bärgade därmed en ytterst överraskande bronsmedalj.
Dick Fogelström efter partempot.
Resultat
Lördag 15 juli, Vilodag
När vi tre (jag, Dick och Jerker) på fredagkväll kom till vandrarhemmet i Ludvika möttes vi av åsynen av ett fyrtiotal motorcyklar uppställda på gårdsplanen. Det var Vulcan-Riders som hade träff. Vi höll oss lite på vår kant och efter att vi sett en dokumentärfilm om kung-fu somnade vi sött.Lördagen var tävlingsfri och vi ville ta chansen att uppleva Dalarna. Efter lite inköp av mat begav vi oss därför till Kniv-veckans område strax utanför Ludvika. Här ställde många duktiga knivmakare från Norden ut sina verk. Det var helt fantastiskt, både att se produkterna och att snacka med folket som var där. I ett speciellt tält fanns glasmontrar med bidrag till tävlingsklasserna. I den öppna klassen fanns helt otroliga bidrag. Flera var blingade med guld och diamanter och en kniv hade till och med skaft av mammutbete!
Tillbaka på vandrarhemmet förberedde vi för grillning och bekantade oss lite med de övriga gästerna. Förutom (de grånade) mc-knuttarna fanns där några polska gästarbetare och "hängselmannen".
Efter vi ätit upp våra grillade ryggbiffar tog vi oss en raggar-runda i Ludvika för att observera lokalbefolkningens vanor. Dessa kan sammanfattas med ordet fylla. Jag tycker dock att det är ganska fascinerade med känslan av att befinna sig i filmen Fucking Åmål. Stadens ungdomar blev nog lite skrämda av vår stora svarta bil, med tonade rutor, som cirklade runt i stan så efter ett tag beslöt vi att åka hem för att inte förstöra kvällen för dem.
Fylla visade sig vara ledordet även på vandrarhemmet. När vi kom dit så var det full fart på knuttarna. Vi stängde in oss på rummet för att titta på ytterligare en film. Efter ett tag rivs dock dörren upp av en förfriskad medelålders knutte som bjuder in oss på fest. Det är inte var dag man blir bjuden på biker-fest så naturligtvis tackade vi ja.
Vi kom i samspråk med en av de nyktrare knuttarna och han berättade att en av dem vurpat under dagens utflykt. Han frågade oss om hur det var att vurpa på cykel och jag sa (ödesmättat, skulle det visa sig) att "om man inte vurpar en gång om året så kör man för mesigt, tävling handlar om att ligga på gränsen".
Jerker Kolhydratladdar inför linjeloppet.
Söndag 16 juli, linjelopp
Först ut av Ringen-cyklisterna var Christian och Dick i H40. När vi kom till omklädningen möttes vi av en skräckinjagande syn: Peter Johansson från Alingsås CK. Jag fick tag på Lentz och förklarade att där har du ett brutalstarkt svin till att köra cykel. Det är honom du måste hålla ögonen på.Både Dick och Christian fick bra positioner bland de dryga 80 cyklisterna i startfållan och det var tur för loppet drog igång med en rejäl fart. Båda två hölls sig dock bra med och kunde svara på alla attacker. Knappt halvvägs började Peter Johansson vrida upp tempot ytterligare med attacker som inte ens Christian kunde gå med i. Efter ytterligare ett par varv på den sex km långa banan, hade ett stort antal cyklister släppt och sen kom den avgörande utbrytningen, tyvärr utan Ringen-deltagelse. Sista tredjedelen av loppet fick Dick och Christian försöka ladda för klungspurten. I tätgruppen körde Peter Johansson så hårt att tempo-mästaren Thomas Åberg till slut inte orkade får runt benen överhuvudtaget. Håkan Arvidsson lyckades dock hänga med och det var han som tog hem segern i en spurt. En av de andra i gruppen lyckades hålla undan för klungan som därför spurtade om en fjärdeplats. Åt spurtkungen, försvarande mästaren, Tommy Fält fanns inte mycket att göra, men Christian kunde i alla fall köra hem en femteplats. Dick beslöt sig för att inte blanda sig i spurten. Han var nöjd med att sitta med i klungan i det mycket snabba loppet. Snitthastigheten var 42 km/h över de 102 km!
Klockan tolv var det så dags för mig och Jerker att starta i H30. Det var med en klump i magen som jag ställde mig på startlinjen. Det var ett stort startfält och en bana fylld med omärkta hål och längstgående sprickor i asfalten. Dessutom skulle det vara mötande trafik på hela varvet. Det kommer att bli en massvurpa här - det var jag helt säker på.
Startskottet gick och Jerker och jag var med bra från start. Ganska snart förstod jag dock att det inte skulle komma att hända mycket under loppet och för att slippa den helt onödiga positionskampen längre upp i klungan la jag mig bland de sista. Jerker var mera positivt inställd och var framme i täten och försökte skapa något. Allt neutraliserades dock av att partempomästarna Lintala och Gartman från Åstorp som körde just partempo i täten av klungan under stora delar av första halvan av loppet.
Efter en dryg timme råkade Jerker ut för ett mekaniskt missöde i kyrkbacken och hamnade på efterkälken. Tyvärr skedde detta just som det för första och enda gången inte gick långsamt i klungan och Jerker lyckade därför inte ansluta igen.
Efter denna lilla fartökning började en del cyklister bli lite trötta och jag flyttade upp min position till bakre delen av mitten. Där satt jag sedan och funderade över hur jag skulle ta mig till för att försvara klubbfärgerna på bästa sätt. Jag observerade att Åstorparna och Peter Berntsson från CK Master (tvåa på tempot) satt och viskade till varandra och jag beslöt mig för att hålla koll på de tre. Jag misstänkte att de skulle hitta på något under det sista varvet.
Inför sista varvet flyttade jag upp närmre täten och höll mig alldeles intill Gartman från Åstorp för att kunna vara med i attacken som skulle komma. Tyvärr visade det sig att Berntsson nog var lite smartare än de båda Åstorparna. Han stötte i ett läge där de inte hade en chans att gå med. Berntsson fick med sig några till och de körde iväg med medaljerna. Jag började nu överväga vad jag skulle göra. Samtidigt som jag kände på mig att den där vurpan nog snart skulle komma, så tyckte jag också att nu när det var SM och vi åkt så långt, så borde jag göra mitt bästa och beslöt därför att vara med i spurten. Upploppet var långt, brett och blev brantare och brantare vilket passar mig bra. Under de sista kilometrarna tog jag mig stadigt framåt i klungan och hade strax ett bra utgångsläge. Tyvärr har många deltagare svårt att känna sina begränsningar. Alldeles för många trötta medelmåttor (exempelvis cyklister från CK Valhall som försöker göra "tåg") tror att de ska vara med och blanda sig i spurten. Naturligtvis blev det kaos när de helt plötsligt inte orkar mer och börjar vingla hejvilt. Ganska långt fram krokade flera cyklister ihop och krashade i en hög. Vi som låg i närheten försökte bromsa ner och undvika men lyckades inte och bildade en andra hög. Som tur var klarade jag mig med små skrapsår och kunde, efter att ha virat upp en bruten eker och öppnat bromsarna, rulla i mål.
Ibland är det små marginaler mellan framgång och fiasko. Hade jag fått vara kvar på hjulen kunde jag tagit mig in i topp tio, nu blev det förstörda grejer och dessutom vanäran av att, trots att jag tog mig i mål, sättas upp i resultatlistan som "dnf".
På det hela taget måste vi dock var väldigt nöjda med vårt VSM: Två medaljer, bästa Skånska klubb och alla fyra cyklisterna stod för bra körning under linjeloppen. Förhoppningsvis kan vi rida på vågen under resten av säsongen.